soffilajnen

I morse, alldeles för tidigt, kom ångesten krypandes upp genom ryggraden. Som en lömsk liten djävul satte han sig på min högra axel och väckte plågsamma minnen med ett hånskratt som fortfarande ekar i mitt tunga huvud. egentligen förstår jag inte varför han plågar mig? varför han vid ett flertal tillfällen tvingat mig att gå  igenom gårdagens sista timmar och varför han borrar in sin lilla treudd i magen på mig så fort jag försökt kväva honom. Förmodligen var ju nog bara sött berusad, lite små rolig och ingenting att skämmas över, men ändå kan jag inte sluta lipa över spilld mjölk (läs vin) och ord som aldrig skulle kommit ut, utan stannat kvar i huvudet väl förseglat i det som kallas vett. tydligen hade jag inget sådant igår.